Vad är du rädd för? Vilka är dina rädslor? Rädslor kan vara både instinktiva och förvärvade. Våra instinktiva rädslor är nedärvda sedan urminnes tider. De individer vars instinktiva rädslor varit starka nog att undkomma hot, är de som bidragit till vårt genetiska arv. Förvärvade rädslor är dem vi lärt in under våra liv genom olika erfarenheter vi gjort. Vi bär alla helt naturligt på rädslor.
Rädslor begränsar vårt agerande. De kan verka skyddande. Rädslor kan även utgöra hinder. I dessa fall inskränker de vår frihet. De gör att vi avstår från sådant vi egentligen vill. De gör att vi försakar upplevelser. De kan dränka både glädje och inspiration och dränera vår kreativitet. Rädslor som hinder begränsar därmed inte bara vårt agerande och våra resultat utan även vår utveckling. Om vi vill växa som människor och göra oss själva rättvisa, då kan det innebära att göra upp med en rädsla.
Rädsla är en stark känsla. Den tar enkelt över andra känslor. Vi kan vara tacksamma för vår rädsla. Vi kan också inventera den lite då och då. Med en inventering kan vi se över våra rädslor, värna dem som håller oss fysiskt intakta och syna dem som påverkar vårt mentala välmående negativt. När vi hittar en vi vill bli kvitt, startar vårt arbete. Många gånger har vi små möjligheter att ändra på yttervärlden. Det vi gör istället är, att förändra vårt eget förhållningssätt till det som händer.
En av våra allra vanligaste rädslor är den att tala inför en större samling personer. Vi känner oss obekväma, utsatta och osäkra på vår förmåga. Vad kommer våra åhörare tycka om oss, är vi presentabla och kommer vårt minne fungera under hela framträdandet? Vi känner nervositet. Nervositet kan ta två vägar – den kan få oss att tagga till och bli offensiva och den kan bli en kanal för rädslan och generera en defensiv reaktion.
Rädsla går att demontera på olika sätt. Först och främst kan vi vara tacksamma för den eftersom den har en skyddande funktion. De gånger den utgör ett prestationshinder kan vi fråga oss vad vi är rädda för egentligen. Vad är det värsta som kan hända? Att vårt föredrag eller tal känns misslyckat är knappast livshotande. Att vi tycker vi hade kunnat klara det bättre gör oss inte mindre på något sätt. Det betyder att vi har ambition. Om det är några som verkligen kan förstå oss, är det våra åhörare. Som en av de vanligaste rädslorna, lär den vara väl representerad bland deltagarna. Vi är inte ensamma.
Humor är ett fantastiskt vapen mot rädsla. Allt man kan skoja om känns mindre allvarligt. Att kunna skratta åt sig själv är mycket verksamt. Om det är knepigt att använda sitt lättsamma sinne vid själva framförandet kan vi lösa det med goda förberedelser. Det bästa är att börja träna med en enkel variant av framförandet och bygga på det vartefter. Det finns en lång rad tekniker man kan använda sig av.
Rädslor tar sig olika former. En del är tydliga och avgränsade medan andra är dolda och diffusa. Ibland kan t ex stress och ilska vara resultatet av underliggande rädsla. Stress kan vara relaterad till tidspress och oro att inte hinna med. Vi är rädda för att inte hinna med, hinna klart eller hinna i tid. Ilska kan bli följden av att saker och ting går fel. Vi blir arga när vi märker att vi ligger efter, inte hunnit klart eller missat en tid. Rädsla kan också ta sig formen av en fobi med ångestkänslor som följd. Fobier är en sorts felprogrammering. Vi förstår intellektuellt att vi lider av en fobi men vi har inte förmåga att styra reaktionen med enbart vilja.
Den bästa självhjälpen, som jag ser det, är att lära känna och förstå sin rädsla. Vad består den av? Rädsla är en känsla och känslor är neutrala i sig. Det är först när det finns en mottagare som känslan skapar en reaktion. Eftersom det inte är så enkelt som att bara ignorera rädslan, kan vi istället göra tvärtom och gå in i den. Följ din rädsla, låt känslan leda dig in i själva upplevelsen och känn efter. Känn efter och försök klargöra vad det är som lever i den. Är det otillräcklighet, irritation, ilska, besvikelse, sorg, orättvisa, ensamhet, avvisanden…
Om du tar dig hela vägen in, djupt in i din egen rädsla kan du komma fram till ett tomrum – till ”ingenting”. Detta kan kräva en del av dig. Jag har själv gått hela vägen in i ”ingenting”. I detta tomrum händer något fantastiskt. Rädslan förångas, försvinner och lämnar plats för total frid. När vi når ingenting blir vi allt – en helhet, en hel människa. För mig gjorde det all skillnad under mitt halvår med cytostatikabehandling. Jag använder mig fortfarande av denna teknik, både i stort och smått.
Utan rädslor skulle vi leva farligt, bokstavligen med livet som insats. Rädslor är på så vis livsuppehållande och att betrakta som en tillgång. Det viktiga är att vi förstår deras bakgrund, vad som händer i vårt medvetande och varför. Vi är inte mer än människor. Vi behöver se både våra rädslor och oss själva med större ömhet och ha blick för helheten. Det vanliga är att bära på rädslor. Vi är alla i gott sällskap med varandra.
Om jag kan vända min hindrande rädsla – kan du det också! Det är så mycket energi bunden i rädslor och genom att neutralisera dem kan vi frigöra stora krafter. Vissa rädslor verkar hämmande om de lämnas som de är. De ger upphov till blockerande självbilder – orättvisa bilder av oss själva som personer.
I de starkaste och mest negativa känslorna finns den största utvecklingspotentialen. Eftersom vår hjärna använder sig av bilder, behöver vi byta ut dem vi har mot nya konstruktiva – bilder som tar tillvara vår potential, som gör att resultatet motsvarar vår ambition.
Jag önskar dig nya inspirerande bilder, bilder som innehåller alla möjliga positiva sinnesintryck och som leder dig till nya upplevelser. Orsaken till att jag tog itu med en av mina rädslor var akut. Du kanske inte har någon akut orsak men min förhoppning är att din längtan efter frid, energi, glädje och kreativitet, får dig att fundera över dina. Att bli kvitt en rädsla är att vinna frihet.
Hur ser dina rädslor ut om du går in i dem?
Hur ser din självbild ut?
Vilka bilder inspirerar dig?
Äg din hjärna.
Allt gott!
Ingrid