Inlärd hjälplöshet är ett begrepp inom psykologin. Upphovsmannen är Martin Seligman, en framstående amerikansk psykolog och författare som sedan många år verksam vid University of Pennsylvania. Vad betyder inlärd hjälplöshet? Den avser ett specifikt beteende som lärs in genom upprepade misslyckanden som ligger utanför individens kontroll. Den resulterar i uppgivenhet och passivitet.
Första gången Seligman observerade detta beteende var vid experiment med hundar. Syftet med experimenten, som pågick vid den institution han kommit till, var att framkalla betingade reflexer i enlighet med Pavlovs modell. Resultaten blev andra än dem försöksledarna hade väntat sig. Seligman hade en teori kring vad som hade inträffat. Han och en kollega startade egna experiment vars mål var att visa hur hundar kunde lära sig hjälplöshet.
Ett annat välkänt experiment med samma tema är det med den hungriga gäddan. Den simmade i en vattentank med småfisk. I fas 1 fick den jaga och äta den mindre fisken precis som gäddor gör. Fas 2 innebar att all småfisk skildes av med en glasvägg. Hur gäddan än försökte kunde den inte komma åt sina byten utan simmade gång på gång rakt in i glaset. I fas 3 togs avskiljningen bort. Trots att gäddan nu hade tillgång till födan gjorde den inga ansatser till att jaga. Upplevelsen med glasväggen hade fått gäddan att ge upp.
Hos människor finns samma beteende. Idel misslyckanden kan få oss att ge upp. Vi blir övertygade om att det är meningslöst att försöka. Det har gjorts experiment även med människor där det visat sig att en av tre deltagare klarat att stå emot. Två av tre däremot utvecklade beteendet inlärd hjälplöshet. Dessutom kunde man konstatera att en av tio deltagare visade inlärd hjälplöshet från start. All denna data var jämförbar med de resultat man hade fått i tester med djur.
Den fråga som blev central var, vad skillnaden var mellan de individer som visade motståndskraft jämfört med de övriga. Det visade sig, att det var inte fråga om medfödda egenskaper. Det handlade om sådana man kan tillägna sig. Man kan alltså öva upp sin motståndskraft. Både du och jag kan träna oss till att bli härdigare. Vi kan med andra ord förändra vårt beteende och själva öka vår förmåga. Vad det egentligen handlar om är hur man ser på sina misslyckanden – hur man förklarar dem för sig själv.
Hur kommer det sig att vissa inte ger upp och vilka är de som har motståndskraft? Det är de som har för vana att förklara det negativa som temporärt, begränsat och orsakat av externa faktorer. Sättet vi resonerar på är vanemässigt och speglar vad vi lärt oss under vår uppväxt och under vårt vuxenliv. Om vi upplever oss som värdefulla och förtjänta av framgång, avspeglas det i våra förklaringar. Om vi å andra sidan förminskar oss själva och inte ser oss som berättigade att lyckas, har vi en motsatt syn på vår plats i världen.
De utmärkande dragen i sättet vi förklarar oss på är, enligt Seligman, tre. Det första avser varaktighet, det andra genomslagskraft och det tredje personifiering. När vi är optimistiska och råkar ut för något dåligt menar vi att det handlar om (1) en tillfällighet som (2) är av mindre betydelse och (3) har med annat att göra än oss som personer. Vårt perspektiv innebär att vi håller det ifrån oss och ser det som separat i förhållande till det som kommer – framtiden.
En del av oss har förmånen att tidigt i livet få lära oss ett positivt förhållningssätt. För andra av oss tar det längre tid eller kanske inte alls blir av. Det egna initiativet och viljan att förändra sin situation är en viktig väg till hjälp. Oavsett om vi förstår vad vi lever med eller inte, känner vi av det på olika sätt. Vi har alla att se om oss själva och värna vårt mående. Coaching är ett utmärkt sätt att ge sig själv möjligheten till en varaktig och stabil förändring.
Jag tillhör den generation som har haft ett kluvet förhållande till optimism. Jag har förknippat optimism med en personlighet som är permanent positiv. Jag fungerar inte så. Jag har också förknippat optimism med krav som ställts på mig i arbetslivet, optimism som ett villkor utan vilket man inte var lika värdefull som anställd. Med min inställning – som jag fortfarande har – landade detta krav fel. Utan att göra en lista över varför, kan jag kort konstatera att min övertygelse alltid handlat om att ta tillvara vår inre kraft och att kultivera den. Optimism kan varken beställas eller beordras men man kan leda och visa vägen till den.
Min största utmaning i livet kom med min sjukdom och det jag upplevde blev ett kvitto på mina teorier. Jag var inte i position att beordra; ”Nu kräver jag…” Jag hade heller inte åstadkommit ett vitten med att göra det. Vad jag däremot kunde göra var att leda – leda och visa mig själv vägen genom min behandling. Vissa beslut behövde självklart tas, beslut som liknade en order men när det kom till den kraft jag hade inom mig, fanns inget bättre sätt än att locka och leda den.
Med denna tid i bakfickan har mitt liv förändrats i grunden. Även om min kärna är densamma har jag tack vare min sjukdom fått kontakt med min egen positiva kraft. Jag har varje ny dag på mig att upptäcka den, odla den och se vart den leder mig. Jag har resten av livet på mig att växa. Jag ger mig själv möjligheten att träffa mitt större jag.
Hur reagerar du på dåliga erfarenheter?
På vilka sätt har du kontakt med din inre positiva kraft?
Äg din hjärna.
Allt gott!
Ingrid